De senaste fem åren, sedan jag var 20 ungefär, har jag kunnat hålla min diabetes på en väldigt bra nivå. I tonåren däremot kunde det bitvis vara tufft att hantera, säger Emil, som fick diagnosen som 11-åring. På den tiden i uppväxtstaden Gävle var han aktiv även i fotboll, golf och innebandy.
– Jag var nog faktiskt lite bättre i golf och innebandy, Men hockey har alltid varit väldigt roligt så det var ändå inget svårt val. Emil svarar eftertänksamt och lugnt på frågorna. Det märks att ishockeyspelandet byggt upp mycket erfarenhet kring diabetes och idrottande. I april flyttade han till Malmö för en ny, spännande fas i karriären.
ÄR INTERVJUN GÖRS förbereder sig Emil som bäst för kommande tävlingssäsong med 2–3 träningar dagligen. Styrka, kondition och smidighet gnuggas för att komma så väl förberedd som möjligt till ligapremiären mot Mora 20 september. Därefter följer ett spelschema med 2–3 matcher per vecka fram till mitten av mars.
– Jag är 25 nu och med det följer erfarenheter och att jag ställer högre krav på mig själv att kunna utvecklas som spelare och nå en högre nivå. Det är också inspirerande att känna att utvecklingen är positiv, som under tiden i Modo de senaste två säsongerna.
KARRIÄREN HAR FÖRT honom från Brynäs i hemstaden Gävle via Rögle (Ängelholm), Nordamerika (klubbar i Texas och Idaho) och Modo (Örnsköldsvik) till Malmö. Även kortare låneperioder i Mora och Almtuna (Uppsala) har hunnits med. Totalt sett en samling klubbyten som är ganska vanligt för en spelare mitt i karriären. I de svenska klubbarna har Emil Molin aldrig haft lagkamrater med diabetes.
– Men märkligt nog hade jag faktiskt i Nordamerika tre andra i laget med typ 1 under en period. – Det är lite skillnad jämfört med när jag fick diagnosen. Då kunde det kännas som att jag var ensam i hela världen om den situationen. Emil har både som ungdoms- och seniorspelare känt ett stöd inom hockeyn för att hantera träningar och matcher med diabetes.
– Utan en bra omgivning går det inte. Men det är också en balans mellan att få hjälp och prova själv. Att göra misstag och lära från dem har varit utvecklande. Föräldrar och ledare kan göra väldigt mycket, men i slutändan behöver du massor av egen kunskap för att hantera diabetes. Vad var svårast de första åren?
– Jag kände mig osäker allmänt kring sjukdomen och hur det skulle påverka idrotten. Plus att jag då var i en ålder när det hände mycket kroppsligt och att det var en process att hitta rutiner för att klara den biten. Ett problem som jag minns från 14–15 års ålder var att nervositet kunde vara svårt att hantera under viktiga matcher och att blodsockret då kunde sticka i väg.
EN STRIKT KOST med om möjligt ännu större noggrannhet än för andra med diabetes är Emil Molins grund för att hantera typ 1. För en hockeyspelare handlar det om korta, återkommande maxprestationer under 30–60 sekunder. Emil Molin är centerforward och van att spela upp till drygt 20 minuter under en match, men det är också viktigt att kunna hantera mindre speltid utifrån hur lagledningen formerar laget.
– Klockan 19 på kvällen är den vanligaste matchtiden, det är nästan aldrig matcher före klockan 16. Det gör att det finns gott om tid att så att säga köpa sig tid och slippa ta stressade beslut om blodsockret ligger för högt före match. Emil berättar att strikt kost och bra koll på klockan gör att blodsockret hålls uppe.
– Jag har den fördelen att adrenalin och en viss nervositet balanserar min fysiska prestation.
Text Fredrik Mårtensson
Foto Ola Torkelsson