Vareviga fikarast får Mikael Regnlin höra att han har sig själv att skylla. Han står ut, men gliringarna frestar på och skammen lurar bakom hörnet.
Ur: Allt om Diabetes nr 1 2019 Text: Maja Lundbäck Foto: Niklas Björling
Ålder: 32 år.
Bor: Nykvarn, utanför Stockholm.
Diagnos: Typ 2-diabetes sedan 29 års ålder.
Erfarenheter av skuld: Kollegor som skuldbelägger.
För tre år sedan kom läkarna på varför Mikael Regnlin hade mått så dåligt. Han hade typ 2-diabetes. I början tog han insulin, men senare kunde han övergå till tablett- och kostbehandling. Redan från dag ett upplevde han en oförståelse från omgivningen.
– Några av mina arbetskamrater tyckte att det var obehagligt med sprutor. Så de tyckte att jag inte skulle ta dem öppet. För att slippa allt tjafs gick jag antingen till omklädningsrummet eller in på toaletten, säger Mikael Regnlin.
Han upplevde också att chefen inte riktigt trodde på att han hade diabetes. Att hela tiden bevisa att han hade sjukdomen var tufft.
– Jag kände mig kränkt av att behöva visa upp läkarintyg som bevis.
I DAG HAR HAN nytt jobb som lastbilschaufför och tillbringar stora delar av arbetsdagen på egen hand. Kollegorna stöter han bara på under rasten och när fikabrödet åker fram säger han som det är, att han har diabetes och därför avstår. Då, som på en given signal, kommer pikarna. ”Jaha, men du har dig själv att skylla”, är en vanlig kommentar. ”Det räcker nu, jag har hört det flera gånger”, är Mikaels standardsvar.
– Jag vet att jag har satt mig i den här sitsen. Jag har ätit mycket godis och det tycker jag var korkat nu. Men de behöver ju inte trycka ner det i halsen på mig.
Men han fortsätter att vara öppen.
– Jag har alltid känt att det är bäst att säga som det är. Fyra av mina kollegor har också diabetes, men de brukar säga att de bantar.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Allt om Diabetes nr 1 2019
Text: Maja Lundbäck
Foto: Niklas Björling
