Ont i magen. Det har ju alla haft. Och det kan bero på lite vad som helst: du har ätit något konstigt, stressat för mycket eller fått något virus. Så när Mattias Pettersson fick magsmärtor under våren 2021 funderade han inte mer på det. Det fanns så mycket annat att tänka på: familjen, döttrarna, ena dotterns basketlag, jobbet. Och hur det gick för Elfsborg i allsvenskan. Men magen blev inte bättre.
– Ibland hade jag så ont att jag fick lägga mig ner och vila. Vi hade en ganska hektisk period på jobbet så jag trodde först att jag hade början till magsår. Men sen helt plötsligt började jag kräkas på kvällarna.
Han åkte flera varv till vårdcentralen och akuten, som tog prover. De såg bra ut, så han fick åka hem. Men han kände sig bara sämre.
– Jag åkte in igen och sa att nu måste ni titta i magsäcken för någonting är jättefel. Jag bara kräktes hela tiden. Det hade kommit blod i sista kräkningen. När de gick ner med kameran såg de att någonting blockerade tolvfingertarmen. De kunde inte avgöra vad det var för någonting, så de utgick från att det var en tumör. Då blev jag akut inlagd.
SEDAN GICK DET fort. Mattias fördes till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, där han väntade på operation. En dag hittades han i sängen, med kramper och nästan 41 graders feber. Tolvfingertarmen hade spruckit och allt maginnehåll läckte ut i kroppen. En akut femtontimmars operation följde, där han bokstavligt talat svävade mellan liv och död. Under operationen såg de att bukspottkörteln, som sitter strax intill tolvfingertarmen, var kraftigt inflammerad.
Det fanns bara en sak att göra: total pankreatit. Det vill säga ta bort bukspottkörteln helt och hållet. Han förlorade också den nedre tredjedelen av magsäcken, mjälten och gallblåsan.
När han vaknade upp från operationen – omskakad, rädd, fruktansvärt törstig och svag – fick han beskedet: du har från och med nu sekundär diabetes av typen 3C. Läkarna berättade för honom att det är den svåraste typen av diabetes.
Tillsammans med hela bukspottkörteln försvinner inte bara betacellerna som gör insulin – utan även alfacellerna som tillverkar insulinets mothormon glukagon. Detta gör blodsockerregleringen extra skör.
– Vi blir extremt svängiga och får lätt hypoglykemier, förklarar Mattias Pettersson.
När Mattias försöker hitta orden för hur det kändes den dagen är det som att de inte riktigt räcker till.
– Jag grät. Det var som att … ja, dels var ju inte miljön så kul direkt. Jag låg på sjukhus rätt länge och blev deprimerad av själva miljön, kändes det som. Jag såg inte jätteljust på framtiden, om man säger så.
Hur deprimerad var du?
– Jag var redigt deprimerad. Och jag var väldigt förbannad, för hade de varit lite snabbare kanske det inte hade gått så pass långt. De har själva bett mig att göra en anmälan om det här.
I 68 dagar låg Mattias inlagd på sjukhus. Han fick tidigt prata med en psykolog för att hantera alla känslor. Gradvis kom han att acceptera sitt öde.
– Det var ju väldigt mycket tankar, det var det. Men jag måste säga att jag fick bra hjälp med samtal och stöd.
I dag lever Mattias Pettersson ett bra liv, berättar han. Visserligen blir det inga fyra pizzor i veckan, och han måste hela tiden tänka på vad han äter och vad han gör.
– Blodsockret sticker i väg jättefort. Det räcker med att jag vaknar om morgnarna och börjar aktivera mig för att det ska rasa blixtsnabbt. Och det känns som att om jag bara tittar på mat så skjuter det rakt upp. För mig som tycker om att träna har det här blivit något som jag fått lära mig att hantera. Men det går ganska bra nu.
BLODSOCKERMÄTAREN OCH INSULINPUMPEN gör sitt jobb och han har hittat en bra nivå så att han inte blir lika låg om dagarna. Han måste även äta D-vitamin, B12 och ett matsmältningsenzym som heter Creon eftersom han saknar flera organ. Dessutom känner han ingen mättnad längre. Han är konstant hungrig och har svårt att tillgodogöra sig näring. Sammanlagt har han gått ned 23 kilo.
– Det handlar om att bli kompis med sin diabetes. Det är ett tankesätt som jag har försökt jobba in hos mig i stället för att bara tänka negativt. Dessutom har jag flera vänner som har diabetes, och en kollega som har tre barn med diabetes. Han är extremt påläst, så jag har pratat mycket med honom om detta.
Så allt är frid och fröjd?
– Det är klart att jag har perioder när jag mår dåligt också. Ibland spyr jag verkligen på min diabetes. Jag tänker att jag inte vill ha den här skiten. När man vaknar på nätterna för att man är låg och måste trycka i sig Dextrosol eller äta någonting. Men på det hela taget är jag ändå piggare nu än innan.
