Förbundets rapportering om avsaknad av beredskap och insulinlager väckte stort gensvar på sociala medier i form av kommentarer och delningar. 1900 personer svarade också på den enkät som lades ut på Facebook, och den understryker att det är en fråga som engagerar. 

Närmare sju av tio känner oro eller mycket stark oro för avsaknaden av beredskap. Både personer med diabetes och föräldrar till barn med diabetes har svarat.
− Det väcker oro och tankar både för mig själv och min familj. Man förutsätter att sådant här fungerar. Det är märkligt att det inte gör det, säger Jenny Hjalmarson som har typ 1-diabetes sedan 1981 och är ordförande i Hufvudstadens diabetesförening .

Hon hoppas nu att politikerna tar frågan på allvar.
− Jag blir riktigt sjuk redan efter två timmar utan insulin, och jag kan dö. Det första jag vill göra är att ta kontakt med våra politiker och försöka påverka situationen i Stockholm. Jag funderar också på hur mycket insulin jag själv har i kylen och hur länge jag klarar mig, säger Jenny Hjalmarson.

Enkäten visar att många ser till att ha ett eget lager hemma. Drygt 50 procent av de som svarat har insulin i lager så de klarar sig i en månad, och närmare 30 procent klarar sig i upp till tre månader.
− Responsen vi fått när vi lyft frågan om krisberedskap visar att det är en angelägen fråga för förbundet att driva vidare. Politiker och myndigheter måste ta sitt ansvar. Krisberedskap i samhället är en aktuell fråga, och risken för brist på insulin berör våra medlemmar starkt, menar Carina Benjaminsson, intressepolitiskt ansvarig på förbundskansliet.